Jerlerup

Idag ska vi prata om synd... Nämligen om det paradoxala att kyrkor och religiösa av mer fundamentalistisk sort ger djävulen och ondskan vissa karaktärsdrag, som de sen själva anser att Gud också har.

Nämligen de sju dödssynderna...

Men innan dess vill jag dela med mig av nåt av det mest vidriga man kan hitta i den kristna historien: den amerikanske 1700-tals predikanten Jonathan Edwards "Syndare i Guds vredes händer"...

Efter att ha läst den kanske ni tvivlar att någon skulle stödja dessa tankar idag. Men googla då på Jonathan Edwards... Han är STOR! Och hans predikan BEUNDRAD... Fundamentalisterna i USA blir alldeles till sig i byxorna när man nämner hans namn....

Googla gärna också på den pengahungrige pastorn Billy Graham och Edwards och läs talet som blev startskottet för hans karriär inom det fundamentalistiska USA. Ett tal som helt ägnas åt Edwards.

Syndare i Guds vredes händer

Översättning av Ragnar Blomfelt

Originaltitel: "Sinners in the Hands of an Angry God"

Predikan av Jonathan Edwards

"Den tid då deras fot skall vackla." 5 Mos 32:35

I denna vers är Guds hämnd hotande över de otroende israeliterna, de som var Guds osynliga folk och levde under nåden men som trots alla Guds underbara gärningar mot dem förblev rådlösa utan att förstå (v 28). Trots all himmelsk bearbetning födde de fram bitter och giftig frukt, vilket verserna 33-34 visar.

Den formulering jag valt för min text - "den tid då deras fot skall vackla", som relaterar till det straff och den undergång som dessa ogudaktiga israeler var utlämnade till - tycks innebära följande: De var alltid utlämnade till undergång, likt den som står eller vandrar på hala ställen alltid är utlämnad till att falla. Detta är underförstått genom det sätt som fördärvet kommer över dem, beskrivet som att deras fot vacklar. På samma sätt uttrycks det i Ps 73:18, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet." Det betyder att de alltid var utlämnade till plötslig och oväntad undergång, likt den som vandrar på hala ställen och i varje ögonblick kan falla och inte kan förutse nästa ögonblick om han ska stå eller falla. Och när han sedan faller sker det i ett ögonblick utan varning. Om detta handlar Ps 73:18-19, "På hal mark ställer du dem, du störtar ner dem i fördärvet. Hur plötsligt går de inte under!"

(...)

Jag vill nu hävda följande: Det finns ingenting som någonsin kan hindra ogudaktiga människor från helvetet förutom Guds välvilja. Med Guds välvilja menar jag hans suveräna och enväldiga välvilja som inte kan hindras av något krav eller något hinder eller från någon skyddande hand över de gudlösa under något ögonblick, nej, ingenting förutom Guds vilja till syvende och sist.

Sanningen av denna iakttagelse må framgå genom att beakta följande: Det finns ingen brist på kraft och makt i Gud att under vilket ögonblick som helst kasta ogudaktiga människor i helvetet. Människohänder har ingen styrka när Gud står upp. Den starkaste har ingen kraft att då stå emot, inte heller kan någon befria från Hans hand.

Gud inte bara förmår att kasta de ogudaktiga till helvetet, han kan också mycket lätt göra det. Ibland kan en jordisk härskare få brottas med många problem för att underkuva en upprorsmakare som har funnit möjligheter att befästa sig och gjort sig mäktig genom ett stort antal män. Men så är inte situationen med Gud. Det finns ingen fästning som kan försvara sig mot Guds kraft och makt. Om än människor i mängd går samman, ja, om en stor hop av Guds fiender förenar sig och sluter sig samman så kommer de lätt att smulas sönder. De är lika en stor och lätt hög av agnar i virvelstormen, eller som en mängd torra flisor framför förtärande flammor.

För oss är det lätt att trampa på och krossa en mask som vi ser kräla på marken. Det är lätt för oss att klippa eller bränna av en tråd som något hänger på, likaså lätt är det för Gud, när han så behagar, att kasta sina fiender ner till helvetet. Vilka är vi, att vi tror oss kunna stå inför honom för vilken jorden skakar när han tillrättavisar och för vilken bergsklipporna slungas ner?

De förtjänar att kastas i helvetet. Gudomlig rättvisa står inte i vägen för det och har inget att invända mot att Gud använder sin makt att när som helst fördärva dem. Tvärtom, rättvisan kräver med hög röst ett ändlöst straff för deras synder. Gudomlig rättvisa säger till varje träd som bringar fram Sodomsfrukt: "Hugg ner det! Varför skall det få suga ut jorden?" Luk 13:7. Den gudomliga rättvisans svärd svingas i varje ögonblick över deras huvuden, och det är inget annat än hans suveräna nåd och vilja som håller den tillbaka. De är redan under en dom fördömda till helvetet. Och de förtjänar inte bara att kastas dit, utan domslutet utifrån Guds lag - denna eviga och oföränderliga rättfärdighetslag som Gud har förordnat mellan sig och människosläktet - träder upp mot dem, så att de redan är tvingade till helvetet. "Den som inte tror är redan dömd", Joh 3:18.

Varje oomvänd människa hör med rätta till helvetet, det är hennes plats och därifrån är hon, "ni är nerifrån", Joh 8:23. Och hon är bunden att gå dit. Det är platsen som rättvisan och Guds ord och domslutet av Hans oföränderliga lag har bestämt åt henne. De är nu föremål för samma Guds vrede och förbittring som framställs för oss i helveteskvalen. Och orsaken till varför de inte i varje ögonblick går till helvetet är inte därför att Gud, i vars makt de är, inte är oerhört vred på dem, så som han är med många eländiga varelser som nu plågas i helvetet och som där känner och bär hans våldsamma vrede.

Ja, Gud är mycket mer vred på många som nu är på jorden - utan tvivel på många som nu är i denna församling och som kanske nu lever i all välmåga - än han är på många av dem som nu är i helvetets lågor. Det är alltså inte därför att Gud är obekymrad över deras ondska och inte harmas dem, som han inte lossar sin hand och hugger av dem. Gud är inte som de, om än de inbillar sig att han är det. Guds vrede brinner över dem, deras fördärv sover inte, avgrunden är förberedd, elden är tillredd, ugnen är nu upphettad och redo att ta emot dem, flammorna glöder och rasar. Det skimrande svärdet är vässat och hålls över dem, och avgrunden har öppnat sitt gap under dem.

Djävulen står redo att falla över dem och fånga dem som sina egna vid den stund Gud tillåter honom. De hör till honom, han har deras själar i sin ägo och i sitt våld.

(...)

I de gudlösas själar regerar dessa djävulska ingredienser som genast skulle fatta eld och flamma upp i helveteselden om det inte var för att Gud höll det tillbaka. I själva väsendet av den köttsliga människan finns en grund för helvetets alla plågor. I härskande kraft finns dessa depraverade ingredienser i dem och som besitter dem helt - det är frön av helveteselden. Dessa ingredienser är aktiva och kraftfulla och ytterst våldsamma till sin natur, och om det inte vore för Guds tillbakahållande hand över dem, skulle de snart bryta fram och flamma upp på samma sätt som det gör med det fördärv och den fientlighet som råder i hjärtat på de förtappade själarna, och det skulle frambringa samma pina som det gör i dem.

(...)

Nästan alla människor som får höra om helvetet inbillar sig att de ska undkomma det. De förtröstar på sig själva för sin egen säkerhet och tror på sig själva i vad de har gjort, i vad de gör och i vad de ämnar att göra. Var och en gör upp saker och ting i sitt eget sinne om hur de ska undkomma fördömelsen och inbillar sig att de ska lyckas väl och att deras avsikter inte ska komma till korta. De får visserligen höra att det endast är få frälsta och att de flesta människor som har dött hittills har gått till helvetet, men alla inbillar sig ändå att de kan ordna det bättre för sin egen säkerhet än vad andra har gjort. De tänker då inte komma till denna pinans plats. De tänker inom sig att de noga ska se till och ordna det hela så till sin egen fördel att de inte ska misslyckas. Men de dåraktiga människobarnen bedrar sig själva i sitt elände med sina planer. Och i förtröstan på sin egen styrka och visdom förtröstar de på inget annat än en skugga. 

Större delen av de som hittills har levt under samma nådatid, och nu är döda, har utan tvivel gått till helvetet, och det trots att de var lika kloka som de som nu lever, och det trots att de försökte ordna för sin egen säkerhet. Om vi kunde tala med dem och fråga dem, en efter en, om de trodde medan de levde när de hörde om helvetet, att de själva kunde bli föremål för dess kval, då skulle vi alldeles säkert få höra från dem alla: "Nej, jag tänkte aldrig att jag skulle komma hit, jag tänkte helt annorlunda, jag tänkte finna ut sätt för mitt eget väl och ansåg mina planer vara goda. Jag planerade omsorgsfullt. Men det kom över mig helt oväntat, jag tänkte inte på det just då och på det sättet. Det kom som en tjuv. Döden överlistade mig, Guds vrede kom snabbt över mig. O, min fördömda dårskap! Jag inbillade mig själv saker och roade mig med tomma drömmar om vad jag skulle göra härnäst, och när jag sa ´frid och trygghet´ kom plötsligt fördärvet över mig."

(...)

Alltså är det så att de vanliga människorna är i Guds händer, över helvetesgropen. De har förtjänat den brinnande gropen och är redan dömda till den. Och Gud är fruktansvärt förbittrad, hans vrede är lika stor mot dem som mot de som redan pinas genom verkställandet av hans rasande vrede i helvetet, och de har inte gjort någonting för att blidka eller ens mildra denna vrede. Och Gud är inte heller bunden vid något löfte att bevara dem ens för ett ögonblick. Djävulen väntar på dem, helvetet gapar efter dem, flammorna samlar sig och försöker nå dem och skulle gärna vilja komma åt dem och sluka dem. Och elden som är instängd i deras hjärtan kämpar för att bryta sig ut. Och de har inget intresse för någon Medlare och det finns inget hjälpmedel inom räckhåll som kan ge dem någon trygghet. Det finns ingen tillflykt för dem, inget att hålla fast vid. Allt det som i varje stund bevarar dem är den suveräna viljan, det oförtjänta icke förpliktigade tålamodet hos en förtörnad Gud.

Syftet med att predika över detta ohyggliga ämne må vara för att väcka oomvända i denna församling. Så som du har hört predikas så är tillståndet för var och en som är utanför Kristus. Denna kvalfyllda värld, denna sjö som brinner av svavel sträcker ut sig under dig. Där finns en fruktansvärd grop med Guds vredes glödande flammor, där finns helvetesgapet vidöppet, och där finner du inget du kan stå på, inget att hålla fast vid, där finns inget mellan dig och helvetet annat än luft, det är bara Guds välvilja och kraft som håller dig uppe. Du är förmodligen inte medveten om detta; du ser att helvetet inte kommit åt dig, men du ser inte Guds hand i detta utan stirrar på annat som till exempel din kropps välmående, din omsorg om ditt eget liv och alla de hjälpmedel du använder för din välmåga. Men allt detta är sannerligen ingenting. Om Gud skulle dra undan sin hand skulle allt detta lika lite kunna bevara dig stående som den lätta luften kan stanna upp en från skyn fallande människa. Din ogudaktighet förvandlar dig så att luften blir tung som bly och böjer dig neråt med stor tyngd och pressar dig mot helvetet. Och om Gud låter dig nerpressas skulle du omedelbart sjunka och störta ner i den bottenlösa avgrunden. Och din starka och välmående kropp, din omsorg, din klokhet, dina bästa planer och all din egenrättfärdighet skulle ha lika liten påverkan till att bevara och skydda dig från helvetet som ett spindelväv skulle kunna stoppa upp en fallande klippa.

Om det inte var för Guds suveräna välvilja skulle jorden inte bära dig ens en liten stund, för du är en börda för den. Skapelsen suckar över dig, kreaturen har utan förskyllan drabbats av ditt förfalls bojor. Solen skiner ovilligt över dig för att ge dig ljus så du kan tjäna synden och Satan. Jorden ger ovilligt sin frukt så du kan tillfredsställa dina lustar, inte heller vill den vara en scen för din ondskas alla handlingar. Luften vill ogärna tjäna dig med andning för att uppehålla livsandarna i dina organ medan du lever för att tjäna Guds fiender. Guds alla skapelser är goda och skapades för människan med avsikt att tjäna Gud och de vill ogärna gagna några andra syften och suckar därför när de missbrukas i sitt syfte så stridande mot deras natur. Världen skulle kräkas upp dig om det inte vore för hans suveräna hand som har lagt den under hopp.

Guds vredes svarta moln hänger nu strax ovanför era huvuden, fulla av fasaväckande stormar och väldiga åskor. Och vore det inte för Guds tillbakahållande hand skulle det genast bryta fram över dig. Guds suveräna välvilja hejdar för tillfället hans våldsamma storm, annars skulle den rasande bryta fram och ditt fördärv skulle komma som en virvelstorm och du skulle vara som agnarna som virvlar omkring i sommarhettan.

(...)

Hur skeptisk du nu än må vara om sanningen i det du nu hör, så kommer du då och då att bli helt övertygad om detta. De som har varit i samma situation som du har fått erfara detta, ty undergången kom plötsligt över de flesta av dem. De väntade inte något av detta och de sa ´frid och trygghet´. Men nu ser de att de ting som de förtröstade på för sin frid och trygghet var inget annat än luft och tomma skuggor. Den Gud som håller dig över helvetesgropen - ungefär som man håller en spindel eller en vämjelig insekt över elden - avskyr dig och är fruktansvärt förbittrad. Hans vrede mot dig brinner likt eld, han ser på dig som om du inte är värd något annat än att kastas i elden. Hans ögon är alltför rena för att stå ut med dig inför sin blick, du är tiotusen gånger mer vidrig i hans ögon än den mest avskyvärda giftorm är i vår. Du har kränkt och förtörnat honom oändligt mycket mer än någon trotsig upprorsmakare någonsin gjort mot en härskare, och ändå är det inget annat än Hans hand som bevarar dig under varje stund från att falla i elden - ingen annan orsak finns till varför du inte kom till helvetet nu i natt utan i stället fick utstå ännu en dag i denna värld efter att du igår slöt dina ögon för sömn. Och ingen annan orsak finns heller till varför du inte har släppts ner i helvetet sedan du i morse vaknade, annat än Guds bevarande hand. Det finns ingen annan orsak till varför du inte har kommit till helvetet alltsedan du satte dig här i Guds hus och förbittrat hans rena ögon genom ditt syndfulla och gudlösa sätt vid deltagandet i hans högtidliga gudstjänst. Det finns inga andra skäl att ge till varför du inte i just denna stund slungas till helvetet.

O, du syndare! Besinna den fruktansvärda fara du befinner dig i: Guds hand håller dig över en stor ugn fylld av vrede, en vid och bottenlös grop full av vredens eld, en vrede som är lika uppretad och förtörnad mot dig som mot de fördömda i helvetet. Du hänger på en smal tråd med den gudomliga vredens flammor blixtrande mot den och som varje stund är redo att svedda den och bränna sönder den. Och du är helt likgiltig för någon Medlare och har inget att hålla fast vid för din egen räddning, ingenting som kan hålla dig undan vredens flammor, ingenting själv att komma med, inget som du någonsin har gjort och inget som du kan göra för att beveka Gud att under någon enda stund skona dig.

(...)

Vi läser ofta om Guds raseri, som till exempel i Jes 59:18, "Efter deras gärningar skall han vedergälla dem. Vrede över hans motståndare." Och i Jes 66:15, "Ty se, Herren skall komma med eld, och hans vagnar skall vara som en stormvind. Han skall låta sin vrede drabba med hetta och sitt straff med eldslågor." Och så låter det på många andra ställen.

(...)

Och hur ohyggliga är inte följande ord från Jes 63:3, vilka är ord från den store Guden: "Jag trampade dem i min vrede, trampade sönder dem i min förbittring. Då stänkte deras blod på mina kläder, så att jag fick hela min dräkt nerfläckad." Det är förmodligen omöjligt att tänka ut ord som i sig har större uppenbarelse av dessa tre verkligheter - förakt, hat och vredgad våldsamhet. Om du då ropar till Gud om förbarmande så ska han, istället för att förbarma sig över ditt dystra öde eller visa dig den minsta lilla hänsyn, endast trampa dig under sin fot. Och fastän han vet att du inte kan uthärda vikten av allmakten trampande på dig tar han ingen hänsyn till det utan ska utan nåd krossa dig under sina fötter, ja, stampa ut ditt blod och låta det flöda ut, och det ska stänka på Hans kläder och så nerfläcka hela Hans dräkt. Han ska inte bara hata dig utan även betrakta dig med yttersta förakt. Ingen plats ska förtjänas dig förutom under hans fötter till att trampas ner, så som sker med gatornas smuts. Det kval du blir utsatt för är vad Gud slutligen ska utverka för att visa vad denne Jahves vrede är. Detta har legat Gud om hjärtat, att visa för änglar och människosläktet - både hur underskön hans kärlek är, men också hur fruktansvärd hans vrede är.

Ibland får jordiska härskare i sinnet att visa hur farlig deras vrede är genom utomordentligt hårda straff som de verkställer på dem som förargar och uppretar dem. Nubukadnessar, denne mäktige och högmodige kung i det kaldeiska imperiet, ville visa sin vrede när han blev ursinnig på Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Han gav order om att den brinnande ugnen skulle upphettas sju gånger mer än vanligt. Utan tvekan blev ugnen upphettad så mycket som mänsklig skicklighet förmådde. 

(...)

Må alla som ännu inte är i Kristus, alla som hänger över helvetesgropen, vare sig de är äldre, medelålders, ungdom, små barn - må de nu lyssna till Guds ord och Guds försyn som högt ljuder och kallar. Detta välbehagliga Herrens år, en dag med så stor ynnest för några, ska utan tvekan bli en väldig hämndens dag över andra. Människors hjärtan förhärdas och deras skuld förökas snabbt en dag som denna om de försummar sina själar.

Och aldrig har faran varit så stor att dessa människor utlämnas till hjärtats hårdhet och sinnets blindhet. Gud tycks nu skyndsamt samla sina utvalda från alla delar av landet. Och kanske är det så att den största delen av vuxna som någonsin ska räddas ska insamlas nu under en kortare tid, och det ska då bli som det var under Andens stora utgjutelse över judarna på apostlarnas tid. Utkorelsen ska bli fulltalig och de övriga ska förblindas. Om så skulle vara fallet med dig kommer du att för evigt förbanna denna dag och förbanna den dag du föddes, när du nu får se en tid då Guds Ande utgjuts, ja, du ska önska att du hade dött och gått till helvetet hellre än att få bevittna allt detta. Som det var på Johannes Döparens tid, så är det utan tvekan även nu - yxan är på ett särskilt sätt satt till roten på trädet, så att varje träd som inte bär god frukt ska huggas ner och kastas i elden. Må därför var och en som inte tillhör Kristus, nu vakna upp och fly från den kommande vreden. Guds allsmäktige vrede är nu sannerligen hängande över en stor del av denna församling. Må var och en fly ut från Sodom: "Fly för livet! Se dig inte tillbaka ... Fly till bergen så att du inte går under."