När universum pekar... (Slumpfundering...)

Slumpfundering...



Det kallas slumpen ibland... Andra kallar det Gud eller ödet eller naturlagarna. Kärt barn har många namn!

Med åren har jag lärt mig att se efter lite extra noga när det "slumpat" sig så att någonting speciellt sker ovanligt ofta vid en speciell tidpunkt. Ni har alla varit med om det. Först tänker du på en släkting, som du inte pratat med på ett tag, sen "råkar" du se ett gammalt brev från denne och just då ringer han eller hon och ni pratas vid för första gången på tre år! Känner ni igen er? Klart ni gör, eller hur!

Eller som när en väninna till mig plötsligt träffar en som hon velat ha som andlig vägledare ett långt tag på alla möjliga ställen under en kort tid...

Eller som när jag först stötte på Paolo Coelhos böcker. Jag funderade och ville hitta en bok som kunde ge mig inspiration att ta mig ur en kris. jag tänkte då på nobelpristagaren Coetzee. Skulle köpa nån bok av honom och se hur han var och tog Coelhos bok alkemisten istället av misstag (jag trodde de var samma person!!). Sen visar det sig att just Coelhos böcker var den inspiration jag behövde! (Coelho delar förresten min syn på dessa slumptillfällen som jag pratar om, dessa "heliga ögonblick"...)

Eller som när jag 1994 satt på ett tåg och funderade över skapandekriser hos konstnärer och själv var i en kris och var olycklligt förälskad("jag kan inte ge andra människor råd, tänkte jag, jag är ganska värdelös..."). jag läste Shakespeare. Då sätter en sig på den enda lediga platsen, den framför mig. Det var en person i kris som läste en bok om konstnärers skapandekriser (!). Vi pratar om Shakespeare och konst och idéer... Han var en psykoterapeut och författare i kris visade det sig (vet inte vem det var än idag). Efter samtalet visste jag att jag kan inspirera människor och hjälpa folk ur kriser, min lycka är återställd och mannen lämnar tåget för att fortsätta till Växjö fullständigt bubblande av glädje... "Ja, jag ska gå på Nationalmuseum, ska lära känna lite konstnärer, ska läsa Shakepeare, tack, tack..."

Några kallar det Guds hand, andra universums ordning, andra ödet, vissa påpekar att det rent matematiskt är möjligt och att det är slumpen. Kärt barn har många namn!

Jag har iallafall lärt mig hålla koll på dessa slumptillfällen. Kanske är det universums ordning, ett sätt att visa på något som man borde göra just då? Rent matematiskt är jag inte dummare än att jag vet att det skulle kunna vara slumpen också. men det spelar ingen roll. Är det slumpen så vet jag iallafall att slumpen på detta sätt visar nya vägar för mig. Det är alltid bra för en människa att kasta sig in i nya saker och möta nya utmaningar.

Ibland väljer jag att ignorera slumpen/Gud/universum... Vi har alla ett fritt val!

Som när jag slutade som journalist. Då, nästan ett år senare efteråt, träffade jag på en person som slutat som det innan jag fyra gånger på kort tid. Vi hade inte mötts mer än kanske en gång vartannat år innan dess. jag valde då att inte ta kontakten. Man kan göra så ibland. Jag VET att något stort hade kunnat ske om jag börjat umgås med denne men orkade inte just då!




Igår var jag med om ett sånt här heligt ögonblick igen. För första gången på två år besökte jag den underbara persiska restaurangen Hatam, i Stockholm. Och precis då jag kom dit började jag läsa ett nytt kapitel i Lars Gårdfeldts bok "Hatar Gud bögar?" Det var kapitlet om helgonet Josef. Den handlar om förföljda HBT-personer som är flyktingar och som avvisas i bland annat Sverige. Som exempel tar Gådfeldt upp den persiska (Iranska) transpersonen Kiann som fötts som flicka men som sökt leva ut sin identitet som man. Han förföljdes i Iran, hotades med döden och flydde till Sverige. Här sa Migrationsverket att han inte förföljdes i Iran och skulle utvisa honom till Iran igen. Då tog han sitt liv i maj 2004.



Enbart det var tillräckligt för att jag skulle reagera. men det var inte nog. Sen öppnade jag City när jag satt på T-banan och vad såg jag där... Jo en debattartikel om Kianns död. Det var årsdagen av hans död igår! Kusligt men definitivt universums sätt att säga något till mig. (Artikeln går inte att länka till men QX har skrivit om det också:
http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4382 )

Vad säger universum? Vet inte riktigt... Dels antar jag att universum ville säga att mitt projekt att studera debatten kring HBT-personers rätt och argumenten MOT deras rätt är rätt spår för mig. Men jag har också beslutat att se om inte jag kan engagera mig på nåt sätt i frågan om rätten för HBT-personer som förföljs att stanna i EU.



/Torbjörn



Skrattet

Treblinka!

The image “http://www.weltchronik.de/bilder/thumbs/tn_1953_AN289B.jpg” cannot be displayed, because it contains errors.

2 augusti 1943...  Uppror i förintelselägret Treblinka. Det enda exemplet på storskaligt motstånd mot förintelsen i ett förintelseläger.

Man planerar i månader. Sen i augusti anfalls lägervakterna. Fångarna har vapen, gevär och spadar och yxor. Skräck bland nazibödlarna. Några byggnader sätts i brand. Några avledningsmanövrer sker. 700 fångar fanns i lägret som "administrerade" förintelsen åt nazisterna. Det var dessa som gjorde uppror. De flesta av dem grips och dödas. Upprorsledarna går en grym död till mötes. 80 av upprormakarna överlever upproret och kriget.


Juli 1943... Skrattet... En av upprorsledarna skrattade i koncentrationslägret. Den dagen visste fångarna att upproret skulle bli av. Och att det skulle lyckas helt eller delvis. För kan man skratta i ett koncentrationsläger kan man också förändra världen och göra det omöjliga möjligt!



Ungefär som det Jesus sa att  "med tro förflytta berg"...


/T


Diktatorn vid podiet...

Diktatorn har en människomassa framför sig. Hundratusen entusiastiska anhängare höjer sina armar i skyn och hyllar sin ledare med skrål och hurrarop. Ledaren står vid mikrofonen, på podiet, och blickar ut över människohavet och ser...

... inte de hundratusen som hyllar honom...

... utan den ende som långt där borta i bakgrunden INTE höjer sin hand till en hyllning, som INTE följer massorna.

Den ende som vågar gå emot massans hjordtänkande anser diktatorn vara ett så stort hot mot hans makt, att dennes icke-hyllning får all uppmärksamhet.


/T

Hjordmentalitet

Det är lätt att få en hjord kor att gå åt samma håll. Fånga bara EN av korna - ledarkon! Sätt en bjällra på kossan, lägg ett rep runt halsen och led ledarkon dit du vill och alla andra kor följer efter!

Alltför många låter sig fångas av hjordmentaliteten och blir som de kossor som följer bjällran närhelst den ringer och varhelst den går. Och den högsta drömmen hos många av hjordmänniskorna är att få en bjällra själv och bli en Big Brother Jessika, eller vad man nu vill bli, och få bjällra med sin klocka under sina "fiveteen minutes of fame". Men även en ledarkossa styrs, om inte av modekspare och smarta producenter så av sitt eget hjordtänkande...

meningen med livet är inte att gå främst, eller först, att bli en LEDARE, för då är man bara en ko med en bjällra, och då är man ändå en del av hjorden. meningen med livet är att våga vara sig själv, att gå sin EGEN VÄG  och våga vara ANNORLUNDA!


************


The Road not Taken

Robert Frost


 Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that, the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
two roads diverged in a wood, and I --
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.

Egoistisk altruism

Jag har funderat mycket över livet de sista månaderna... Och om krisers och sorgers betydelse i vårt liv... Inte för att jag går igenom någon krisperiod, utan för att jag skaffat många värdefulla nya insikter.

Vad är meningen med livet, med kriser, glädjeämnen, sorger och besvär. För mig kombinationen av lycka och att jag satt mina spår och bidragit till att öka lyckan på nåt sätt i världen...

Att allt jag gör påverkar hela världen är en del av min livsfilosofi. Alltså betyder jag något! Jantelagen har fel! Varje liten sak jag gör får konsekvenser i oändligt många händelsekedjor in i framtiden. Möten sker och sker inte, tankar uppstår och uppstår inte, tack vare varje stor och liten sak jag gör. Alltså betyder jag MYCKET! Viljan är fri!

Men samtidigt påverkar varje människa som lever och som har levt allt jag gör. och till och med så små saker som fjärilar och blommor kan ändra mina tankar och stuva om i det jag gör och ska göra under en dag. Och så förflyter varje dag med miljoner impulser från omgivningen. Alltså betyder inte jag så mycket. Viljan är inte så fri!

I spänningsfältet mellan att påverkas och inspireras av omgivningen och det sociala runt om mig och att jag har en fri vilja och med den påverkar hela den kommande världshistorien med ALLT jag gör och tänker, ligger det fenomen som kan kallas jaget. Jag!

Frågan om altruism kontra egoism är intressant i detta sammanhang.

Altruism kan förklaras med begreppet oegennytta. Motsats till egoism. Altruism håller självuppoffring till förmån för andra än en själv som gott. Alltså skall alla relationer människor emellan utgå från självuppoffring, menar de aom sätter altruismen först.

Jag själv skulle säga att egoism och altruism kan mötas och bli en och samma sak. Det jag gör för andra leder dels till att omgivningen formas på ett visst sätt (i stort och smått) och det kommer tillbaka till mig förr eller senare. Men det är inte det enda. Att jag GÖR SAKER FORMAR ÄVEN MIN TANKEVÄRLD. Så om jag vill bli mer lycklig kan jag påskynda denna processen genom att skapa en kreativ illsion av mer lycka, genom att ge det som jag inte har till fullo ännu... Genom att hjälpa andra atT bli lite lyckligare. Genom att hjälpa andra att bli visare eller ledare kan jag skapa en illusion av att jag redan "är det" och det påskyndar min utveckling mot vishet och bätre ledarskapeförmåga. På samma sätt kan man vinna mer vänskap genom att vara vän!

Tanken är fantastisk här!

Vänd på steken så förstår ni. det finns inget som är så negativt för psyket som att gå omkring och tro att man "inte kan", "inte duger", "inte räcker till"... kort sagt genom att gå omkring och älta att man inte har, och saknar det och det och det (tex kärlek...). Genom att skapa illusionen av att man redan har genom att man försöker GE till andra, dela med sig, kan man vända på det negativa tänkandet och skapa det man inte har i sig själv!

det är inte hokus pokus eller att gå omkring och låtsas att man är nåt man inte är... det är fullt möjligt at vara en vän trots att man tycker man saknar vänskap, eller att dela med sig av goda råd, trots att man inte anser sig så vis...

Det är egoistisk altruism in action!

Och världen är vacker, människan underbar och Gud i och utom oss god som sett till att så kan ske!

/Torbjörn


***********

Ps

Dikter om liv och död


Epilog (Dan Andersson)

"God natt, ni alla vandringsmän.
God sömn jag önskar er.
Vi slutar sjunga. Vi skiljas.
Vad mer, om vi aldrig träffas igen?

Jag har sagt något litet och fattigt av det,
som har funnits hos mig och så snart brinner ner.
Men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet.
Så god natt. God sömn åt er.



Den vackraste visan...(Ture Nerman)

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä.
Och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och sjungit om violer och kyssar
en vårljum natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken,
den kom aldrig på pränt.
Den begravdes i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.



Var inte rädd för mörkret (ERIK BLOMBERG)


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Bortom gott och ont...

Jag vet redan att jag är pervers och har funnit tillräckligt bevis för detta... men... Ibland överraskar jag mig själv.

Det intensiva läsande av Nietzsche och de funderingar har lett till att jag har en mycket fruktbar period just nu när jag kläcker många nya idéer.

Men visst är jag paradoxal. Nietzsche är ateismens valde banerförare, nihilisten, gudsförnekaren, hädaren som filosoferade med hammaren. Och få författare har gett mig så många Gudsupplevelser som han, få har bidragit till att utveckla min tro och min syn på Gud! Och detta därför att jag HELT HÅLLER MED OM HONOM I SÅ MYCKET. Perverst? Visst! Jag sa ju att jag är pervers!

På nåt sätt tror jag ändå att både Gud och Nietzsche ler gott åt denna peradox och ser det intressanta i den! För för övrigt var det ju människorna "som dödat Gud" som Nietzsche försökte komma åt, det vill säga de som lett och styrt religionerna. Och något säger mig att Nietzsche i själva verket har en anhängare i Gud. Som bekant tror jag inte att Gud är så religiös. Hur som helst prisar nog Gud de sanningar en ateist har att komma med också!


Inspirerad av kristen mystik som jag är har jag länge strävat efter motsatsernas förenande. Jag har till exempel, som jag skrev igår, insett att mörker är en förutsättning för att man ska kunna se ljus överhuvudtaget. Från ett lustperspektiv skulle man kunna beskriva detta som att olust är en förutsättning för lust, lidande en förutsättning för njutande.

Nietzsche beskriver detta bra i "Den glada vetenskapen":

"What if pleasure and displeasure were so tied together that whoever wanted to have as much as possible of one must also have as much as possible of the other - that whoever wanted to learn how to 'jubilate up to the heavens' would also have to be prepared for 'depression unto death'...
To this day you have the choice: either as little displeasure as possible, painlesness in brief... or as much displeasure as possible... If you decide for the former and desire to diminish and lower the level of human pain, you also have to diminish and lower the level of their capacity for joy".


Alltså...

Man kan önska saker ogjorda. Men varför ska man det? Om man ändrar det minsta i ens förflutna ändras ju allt i det man har idag.

Jag har varit mobbad. Jag har gjort misstag i kärlekslivet. Jag har varit aktiv i saker jag inte vill vara aktiv i idag och som jag delvis tar avstånd från idag. Jag har lidit också. men varför ska jag beklaga detta?! Min pappa var ett svin till hustrumisshandlare. Visst! men varför ska jag bara se det negativa i det och honom.

En vän till mig, för övrigt den kontroversielle jn, sa en gång till mig när jag satt vid hans köksbord att jag måste hitta sättet at hedra min fader. Hedra hustrumisshandlaren? Jo!

Och hur rätt hade han inte. I själva verket tänkte jag egentligen så sen ett par år tillbaka. Jag har under de senaste åren mer och mer börjat sluta se bakåt på problemen bara, slutat beklaga mig inför saker som gått fel. Istället ser jag framåt och om jag ser bakåt ser jag på det som varit med tacksamhet. För om det minsta av det som skett hade ändrats hade jag inte varit den jag är idag. Det absolut sista steget i denna utveckling var det jn sa, så logiskt, så rätt! Den yttersta konsekvensen av min filosofi och tro: hedra och tacka min pappa för att han var den han var.

Karma, med andra ord!

Men hur hedrar man ett svin? Bra fråga.

Inte genom att bli som honom. Inte genom att säga att han gjorde rätt, för det gjorde han fan i mig inte! Utan genom att inse att jag har lärt mig av prövningarna, och utvecklats. Och jag kan utvecklas ännu mer om jag medvetandegör prövningarnas påverkan på mig!

Och genom att se resultaten!

Genom att till exempel se att jag inte hade känt och haft de tre underbara barn jag idag har del i idag om inte HELA mitt livs historia före 2004 hade sett ut EXAKT som det gör idag. Hade det minsta ändrats. Hade jag köpt en grillkorv istället för en kokt korv i korvmojjen i Järfälla 1980 hade ALLT sett annorlunda ut. Inte bara för mig utan för andra... (*tänker på de personer som mötts delvis på grund av mig. På barn som fötts av de mötena. På politiska kampanjer som drivits och saker som debatterats i stort, som inte hade varit som de är om någon jag köpt en annan korv...*)

Skämtar jag? Nej! Tänk bara vad som skett om exempelvis Hitlers pappa och mamma inte hade träffats! Eler om Napoleon som barn råkat halka bli fascinerad av bönder och blivit bonde... Tänk om den soldat som inspirerade honom att bli soldat (sant) hade valt en annan väg den dagen?

Det ligger en paradox här i att lidanden existerar: att även det minsta och kortaste möte mellan mänuiskor förändrar världshistorien! Inget kommer att se likadant ut på jorden om 200 år om du stannar och säger hej till X eller ler när du får pengar av expediten, som om du inte hade gjort så. Och då menar jag INGET! Så inflätade är människors handlingar i varandra, små som stora, över tid och rum!

Så är det för var och en individ, liksom för mänskligheten. Det är därför det är så fåfängt att ångra något man gjort. varför skulle jag ångra och deppa över lidanden (t.ex) och liknande när varje minsta lidande varit avgörande i att jag är den jag är idag. hade en enda pytteliten sak ändrats i mitt förflutna, ex. när jag var tio år, hade jag, som sagt, inte haft del i de tre underbara barn jag nu har del i.

(Samma gäller för mänskligeheten anser jag, appropå teodicé problemet! Ondskan och lidande som nödvändig kraft utan vilket inget framsteg eller själslig eller andlig upptäckt kan ske! Mörkret som av nödväbdighet måste finnas för att man ska kunna se ljus. Olusten och smärtan som är en förutsättning för att man ska få, och kunna uppleva, njutningar och välbefinnanden...)

Så varför ska man klaga. Ok, det finns ringa tröst i detta hos en mäniska som bara ser natsvart på tillvaron. det ska medges. men kan man se en aning ljus i tillvaron och känna tacksamhet över en del av de personer man har kring sig, och en viss glädje över att man är den man är, då kan man börja se att lidandena också haft en viktig roll i att skapa all den glädje man käner.

Och kan man börja leva utan ångest för det som varit och se bakåt på även det svåraste man varit med om med glädje, då har man en större kapacitet att göra sin framtid rik och fin.


Lidanden är nödvändiga för själens och andens utveckling, för jaget. Utan motgångar - ingen mänsklighet. Inga stora känslor. Inget liv!

Själens dunkla natt... Bara genom att dyka ner i mörkret kan man få kraften att sträva upp i ljuset. Mörkret som det största och intensivaste ljuset. Vägen till Gud!

Och till själen...

Så Nietzsche har rätt. Ett liv som går ut på att minimera och undfly motgångar, prövningar och smärta, blir ett liv med mindre glädje, djup och lycka... och njutningar! Via Dolorosa: prövningarnas och smärtans väg, den enda vägen, bortom gott och ont!


Bortom gott och ont ... Där det goda du varit med om och det onda du varit med om smälter samman och formar dig, ditt jag!

Bortom gott och ont, på det moln när Nietzsche och Gud tar varanfra i hand och drar småfräcka skämt om kyrkor och institutioners dårskap...


/Torbjörn