Bortom gott och ont...
Jag vet redan att jag är pervers och har funnit tillräckligt bevis för detta... men... Ibland överraskar jag mig själv.
Det intensiva läsande av Nietzsche och de funderingar har lett till att jag har en mycket fruktbar period just nu när jag kläcker många nya idéer.
Men visst är jag paradoxal. Nietzsche är ateismens valde banerförare, nihilisten, gudsförnekaren, hädaren som filosoferade med hammaren. Och få författare har gett mig så många Gudsupplevelser som han, få har bidragit till att utveckla min tro och min syn på Gud! Och detta därför att jag HELT HÅLLER MED OM HONOM I SÅ MYCKET. Perverst? Visst! Jag sa ju att jag är pervers!
På nåt sätt tror jag ändå att både Gud och Nietzsche ler gott åt denna peradox och ser det intressanta i den! För för övrigt var det ju människorna "som dödat Gud" som Nietzsche försökte komma åt, det vill säga de som lett och styrt religionerna. Och något säger mig att Nietzsche i själva verket har en anhängare i Gud. Som bekant tror jag inte att Gud är så religiös. Hur som helst prisar nog Gud de sanningar en ateist har att komma med också!
Inspirerad av kristen mystik som jag är har jag länge strävat efter motsatsernas förenande. Jag har till exempel, som jag skrev igår, insett att mörker är en förutsättning för att man ska kunna se ljus överhuvudtaget. Från ett lustperspektiv skulle man kunna beskriva detta som att olust är en förutsättning för lust, lidande en förutsättning för njutande.
Nietzsche beskriver detta bra i "Den glada vetenskapen":
"What if pleasure and displeasure were so tied together that whoever wanted to have as much as possible of one must also have as much as possible of the other - that whoever wanted to learn how to 'jubilate up to the heavens' would also have to be prepared for 'depression unto death'...
To this day you have the choice: either as little displeasure as possible, painlesness in brief... or as much displeasure as possible... If you decide for the former and desire to diminish and lower the level of human pain, you also have to diminish and lower the level of their capacity for joy".
Alltså...
Man kan önska saker ogjorda. Men varför ska man det? Om man ändrar det minsta i ens förflutna ändras ju allt i det man har idag.
Jag har varit mobbad. Jag har gjort misstag i kärlekslivet. Jag har varit aktiv i saker jag inte vill vara aktiv i idag och som jag delvis tar avstånd från idag. Jag har lidit också. men varför ska jag beklaga detta?! Min pappa var ett svin till hustrumisshandlare. Visst! men varför ska jag bara se det negativa i det och honom.
En vän till mig, för övrigt den kontroversielle jn, sa en gång till mig när jag satt vid hans köksbord att jag måste hitta sättet at hedra min fader. Hedra hustrumisshandlaren? Jo!
Och hur rätt hade han inte. I själva verket tänkte jag egentligen så sen ett par år tillbaka. Jag har under de senaste åren mer och mer börjat sluta se bakåt på problemen bara, slutat beklaga mig inför saker som gått fel. Istället ser jag framåt och om jag ser bakåt ser jag på det som varit med tacksamhet. För om det minsta av det som skett hade ändrats hade jag inte varit den jag är idag. Det absolut sista steget i denna utveckling var det jn sa, så logiskt, så rätt! Den yttersta konsekvensen av min filosofi och tro: hedra och tacka min pappa för att han var den han var.
Karma, med andra ord!
Men hur hedrar man ett svin? Bra fråga.
Inte genom att bli som honom. Inte genom att säga att han gjorde rätt, för det gjorde han fan i mig inte! Utan genom att inse att jag har lärt mig av prövningarna, och utvecklats. Och jag kan utvecklas ännu mer om jag medvetandegör prövningarnas påverkan på mig!
Och genom att se resultaten!
Genom att till exempel se att jag inte hade känt och haft de tre underbara barn jag idag har del i idag om inte HELA mitt livs historia före 2004 hade sett ut EXAKT som det gör idag. Hade det minsta ändrats. Hade jag köpt en grillkorv istället för en kokt korv i korvmojjen i Järfälla 1980 hade ALLT sett annorlunda ut. Inte bara för mig utan för andra... (*tänker på de personer som mötts delvis på grund av mig. På barn som fötts av de mötena. På politiska kampanjer som drivits och saker som debatterats i stort, som inte hade varit som de är om någon jag köpt en annan korv...*)
Skämtar jag? Nej! Tänk bara vad som skett om exempelvis Hitlers pappa och mamma inte hade träffats! Eler om Napoleon som barn råkat halka bli fascinerad av bönder och blivit bonde... Tänk om den soldat som inspirerade honom att bli soldat (sant) hade valt en annan väg den dagen?
Det ligger en paradox här i att lidanden existerar: att även det minsta och kortaste möte mellan mänuiskor förändrar världshistorien! Inget kommer att se likadant ut på jorden om 200 år om du stannar och säger hej till X eller ler när du får pengar av expediten, som om du inte hade gjort så. Och då menar jag INGET! Så inflätade är människors handlingar i varandra, små som stora, över tid och rum!
Så är det för var och en individ, liksom för mänskligheten. Det är därför det är så fåfängt att ångra något man gjort. varför skulle jag ångra och deppa över lidanden (t.ex) och liknande när varje minsta lidande varit avgörande i att jag är den jag är idag. hade en enda pytteliten sak ändrats i mitt förflutna, ex. när jag var tio år, hade jag, som sagt, inte haft del i de tre underbara barn jag nu har del i.
(Samma gäller för mänskligeheten anser jag, appropå teodicé problemet! Ondskan och lidande som nödvändig kraft utan vilket inget framsteg eller själslig eller andlig upptäckt kan ske! Mörkret som av nödväbdighet måste finnas för att man ska kunna se ljus. Olusten och smärtan som är en förutsättning för att man ska få, och kunna uppleva, njutningar och välbefinnanden...)
Så varför ska man klaga. Ok, det finns ringa tröst i detta hos en mäniska som bara ser natsvart på tillvaron. det ska medges. men kan man se en aning ljus i tillvaron och känna tacksamhet över en del av de personer man har kring sig, och en viss glädje över att man är den man är, då kan man börja se att lidandena också haft en viktig roll i att skapa all den glädje man käner.
Och kan man börja leva utan ångest för det som varit och se bakåt på även det svåraste man varit med om med glädje, då har man en större kapacitet att göra sin framtid rik och fin.
Lidanden är nödvändiga för själens och andens utveckling, för jaget. Utan motgångar - ingen mänsklighet. Inga stora känslor. Inget liv!
Själens dunkla natt... Bara genom att dyka ner i mörkret kan man få kraften att sträva upp i ljuset. Mörkret som det största och intensivaste ljuset. Vägen till Gud!
Och till själen...
Så Nietzsche har rätt. Ett liv som går ut på att minimera och undfly motgångar, prövningar och smärta, blir ett liv med mindre glädje, djup och lycka... och njutningar! Via Dolorosa: prövningarnas och smärtans väg, den enda vägen, bortom gott och ont!
Bortom gott och ont ... Där det goda du varit med om och det onda du varit med om smälter samman och formar dig, ditt jag!
Bortom gott och ont, på det moln när Nietzsche och Gud tar varanfra i hand och drar småfräcka skämt om kyrkor och institutioners dårskap...
/Torbjörn
Det intensiva läsande av Nietzsche och de funderingar har lett till att jag har en mycket fruktbar period just nu när jag kläcker många nya idéer.
Men visst är jag paradoxal. Nietzsche är ateismens valde banerförare, nihilisten, gudsförnekaren, hädaren som filosoferade med hammaren. Och få författare har gett mig så många Gudsupplevelser som han, få har bidragit till att utveckla min tro och min syn på Gud! Och detta därför att jag HELT HÅLLER MED OM HONOM I SÅ MYCKET. Perverst? Visst! Jag sa ju att jag är pervers!
På nåt sätt tror jag ändå att både Gud och Nietzsche ler gott åt denna peradox och ser det intressanta i den! För för övrigt var det ju människorna "som dödat Gud" som Nietzsche försökte komma åt, det vill säga de som lett och styrt religionerna. Och något säger mig att Nietzsche i själva verket har en anhängare i Gud. Som bekant tror jag inte att Gud är så religiös. Hur som helst prisar nog Gud de sanningar en ateist har att komma med också!
Inspirerad av kristen mystik som jag är har jag länge strävat efter motsatsernas förenande. Jag har till exempel, som jag skrev igår, insett att mörker är en förutsättning för att man ska kunna se ljus överhuvudtaget. Från ett lustperspektiv skulle man kunna beskriva detta som att olust är en förutsättning för lust, lidande en förutsättning för njutande.
Nietzsche beskriver detta bra i "Den glada vetenskapen":
"What if pleasure and displeasure were so tied together that whoever wanted to have as much as possible of one must also have as much as possible of the other - that whoever wanted to learn how to 'jubilate up to the heavens' would also have to be prepared for 'depression unto death'...
To this day you have the choice: either as little displeasure as possible, painlesness in brief... or as much displeasure as possible... If you decide for the former and desire to diminish and lower the level of human pain, you also have to diminish and lower the level of their capacity for joy".
Alltså...
Man kan önska saker ogjorda. Men varför ska man det? Om man ändrar det minsta i ens förflutna ändras ju allt i det man har idag.
Jag har varit mobbad. Jag har gjort misstag i kärlekslivet. Jag har varit aktiv i saker jag inte vill vara aktiv i idag och som jag delvis tar avstånd från idag. Jag har lidit också. men varför ska jag beklaga detta?! Min pappa var ett svin till hustrumisshandlare. Visst! men varför ska jag bara se det negativa i det och honom.
En vän till mig, för övrigt den kontroversielle jn, sa en gång till mig när jag satt vid hans köksbord att jag måste hitta sättet at hedra min fader. Hedra hustrumisshandlaren? Jo!
Och hur rätt hade han inte. I själva verket tänkte jag egentligen så sen ett par år tillbaka. Jag har under de senaste åren mer och mer börjat sluta se bakåt på problemen bara, slutat beklaga mig inför saker som gått fel. Istället ser jag framåt och om jag ser bakåt ser jag på det som varit med tacksamhet. För om det minsta av det som skett hade ändrats hade jag inte varit den jag är idag. Det absolut sista steget i denna utveckling var det jn sa, så logiskt, så rätt! Den yttersta konsekvensen av min filosofi och tro: hedra och tacka min pappa för att han var den han var.
Karma, med andra ord!
Men hur hedrar man ett svin? Bra fråga.
Inte genom att bli som honom. Inte genom att säga att han gjorde rätt, för det gjorde han fan i mig inte! Utan genom att inse att jag har lärt mig av prövningarna, och utvecklats. Och jag kan utvecklas ännu mer om jag medvetandegör prövningarnas påverkan på mig!
Och genom att se resultaten!
Genom att till exempel se att jag inte hade känt och haft de tre underbara barn jag idag har del i idag om inte HELA mitt livs historia före 2004 hade sett ut EXAKT som det gör idag. Hade det minsta ändrats. Hade jag köpt en grillkorv istället för en kokt korv i korvmojjen i Järfälla 1980 hade ALLT sett annorlunda ut. Inte bara för mig utan för andra... (*tänker på de personer som mötts delvis på grund av mig. På barn som fötts av de mötena. På politiska kampanjer som drivits och saker som debatterats i stort, som inte hade varit som de är om någon jag köpt en annan korv...*)
Skämtar jag? Nej! Tänk bara vad som skett om exempelvis Hitlers pappa och mamma inte hade träffats! Eler om Napoleon som barn råkat halka bli fascinerad av bönder och blivit bonde... Tänk om den soldat som inspirerade honom att bli soldat (sant) hade valt en annan väg den dagen?
Det ligger en paradox här i att lidanden existerar: att även det minsta och kortaste möte mellan mänuiskor förändrar världshistorien! Inget kommer att se likadant ut på jorden om 200 år om du stannar och säger hej till X eller ler när du får pengar av expediten, som om du inte hade gjort så. Och då menar jag INGET! Så inflätade är människors handlingar i varandra, små som stora, över tid och rum!
Så är det för var och en individ, liksom för mänskligheten. Det är därför det är så fåfängt att ångra något man gjort. varför skulle jag ångra och deppa över lidanden (t.ex) och liknande när varje minsta lidande varit avgörande i att jag är den jag är idag. hade en enda pytteliten sak ändrats i mitt förflutna, ex. när jag var tio år, hade jag, som sagt, inte haft del i de tre underbara barn jag nu har del i.
(Samma gäller för mänskligeheten anser jag, appropå teodicé problemet! Ondskan och lidande som nödvändig kraft utan vilket inget framsteg eller själslig eller andlig upptäckt kan ske! Mörkret som av nödväbdighet måste finnas för att man ska kunna se ljus. Olusten och smärtan som är en förutsättning för att man ska få, och kunna uppleva, njutningar och välbefinnanden...)
Så varför ska man klaga. Ok, det finns ringa tröst i detta hos en mäniska som bara ser natsvart på tillvaron. det ska medges. men kan man se en aning ljus i tillvaron och känna tacksamhet över en del av de personer man har kring sig, och en viss glädje över att man är den man är, då kan man börja se att lidandena också haft en viktig roll i att skapa all den glädje man käner.
Och kan man börja leva utan ångest för det som varit och se bakåt på även det svåraste man varit med om med glädje, då har man en större kapacitet att göra sin framtid rik och fin.
Lidanden är nödvändiga för själens och andens utveckling, för jaget. Utan motgångar - ingen mänsklighet. Inga stora känslor. Inget liv!
Själens dunkla natt... Bara genom att dyka ner i mörkret kan man få kraften att sträva upp i ljuset. Mörkret som det största och intensivaste ljuset. Vägen till Gud!
Och till själen...
Så Nietzsche har rätt. Ett liv som går ut på att minimera och undfly motgångar, prövningar och smärta, blir ett liv med mindre glädje, djup och lycka... och njutningar! Via Dolorosa: prövningarnas och smärtans väg, den enda vägen, bortom gott och ont!
Bortom gott och ont ... Där det goda du varit med om och det onda du varit med om smälter samman och formar dig, ditt jag!
Bortom gott och ont, på det moln när Nietzsche och Gud tar varanfra i hand och drar småfräcka skämt om kyrkor och institutioners dårskap...
/Torbjörn
Kommentarer
Trackback