Bamse och "snällismens" misslyckande!
Martin Luther King återkom ofta till det temat. Det stora problemet är inte de intoleranta Klu Klux Klan medlemmarna och rasisterna, sa han ofta, utan de övertoleranta liberalerna som gång på gång ger rasisterna fritt spelrum genom att "tolerera" och acceptera rasisterna som jämbördiga med Kings medborgarrättsrörelse.
Jag har funderat lite över detta idag, och framför allt funderat över Bamse, världens starkaste och snällaste björn... Bamse synliggör på ett sätt den svenska vinkeln av detta problem.
Det finns bovar i Bamses värld, det vet alla ni som läste den som liten eller som har barn och läser den för dem idag. Krösus Sork och hans fixarsorkar. Sorkpiraterna och Kapten Sabel-sork. Bovarna i Tuffa Tuffingars Förening, som Kapten Buster och hans pirater, Smocke och Knocke, och vargarna. Ruskibald Rödskägg!
Bamses strategi mot dessa ruskingar är att vara snäll mot dem. Snällheten vinner. Hur ofta slutar inte ett hemskt äventyr när någon varg nästan dödat Bamse med att samma person som nästan dödade honom sitter och fikar farmors tårta eller pannkakor med bamsegänget... Och piraterna kan ha kört över Bamsegängets båt, Viktoria, för att bara två sidor senare få ta del av skatten gänget hittar på en öde ö.
Men hur lyckad är denna bamse-snällhet egentligen, handen på hjärtat? Krösus Sork försvinner inte, han tillåts förstöra människors liv gång på gång trots at bamse skulle kunna sätta P för honom.. Tuffa Tuffingars klubb fortsätter att härja fritt och Sjörövarna rövar... Med jämna mellanrum drar bovarna över Bamses dal, härjar och sprider elände. Och Bamse får gång på gång rycka ut för att rädda dalen från någon katastrof.
Så, trots all sin snällhet, misslyckas Bamse. Det är tragedin med Bamse. Hans metod att vara snäll och god mot alla, inklusive skurkarna, leder bara till att de aldrig stoppas. Så kan de härja fritt år efter år efter år. Kidnappa Michelina. Kidnappa Burre så föräldrarna blir superledsna och oroliga. Råna Mor Cillas leksaksaffär gång på gång på gång (säger inte facket nej till den galna snällheten nån gång i Bamses värld så de anställda i den affären, och i den likaledes ofta drabbade godisaffären, kan slippa stressen från alla rån??).
I samhället i stort ser jag ofta tecken på snällhetens misslyckande. Man ska vara snäll mot alla, tolererera allt, och man gör det... Och resultatet blir i bästa fall en utslätad soppa, i värsta fall att de som vill skada kan härja fritt, skyddade av de övertolerantas snällhet!
Misstolka mig inte. Bamsetidningarna är bra läsning för barn. Jag läser dem ofta för mina små... Men det är en saga! Försök inte bygga samhället på sagor allena!!
Om man försöker bygga ett samhälle och grunda det på sagor, då blir det ofta fel.
Min omedelbara omgivning har också sin dal, som med dalen med de höga kullarna, där Bamse och hans vänner bor...Och jag tänker på en del av de skepnader jag mött på min vandring genom denna dal... Och jag förundras, precis som i sagan, över en del konstigheter och mörkerfigurer, som existerar i denna fridsamma dal... Och över allt skvaller och konstigheter man kan stöta på...
Kan det vara att verklighetens Bamsar, med sin överdrivna "snällhet" och tolerans, är oraken till att verklighetens Knockar, Smockar, Bankrånar-Bissar, Hia-Hiahäxor, Busifer, Reinard rävar, Ruskibald Rödskägg, Kofots-Karlsson, Frippar och Klante Vargar, kan härja fritt i dalen gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång, på gång...
Kort och gott...
När ska Bamse kräva hyfs och mänsklighet och sluta upp med att vara så förbaskat snäll och tolerant?
Torbjörn
Jag är en ex-snällist. Jag var närmast militant i min fundamentalistiska snällism. För mig var snällismen religion. Snällheten gav mig en känsla av legitimitet, av existensberättigande. Och jag utökade detta snällhetskrav till att inte bara gälla mig och min stackars familj, utan hela Sverige skulle vara snällt. Ett Sverige som inte till varje pris är snällt, kände jag, saknar existensberättigande. Bättre att Sverige går under som snällt land än att det överlever på grund av att det sätter sina egna intressen före andras.
Jag undrar om inte hela min generation känner så egentligen. Att det har med en tidsanda att göra.
Personligen har jag helt enkelt öndrat mig. Men så många av mina generationskamrater har inte det. De tycks vara fullkomligt nöjda med sin självgoda snällhet, även när den går ut över nära och kära. Ja, även när den går ut över landet som sådant.
Att, när förorterna brinner och vi har en undgomsarbetslöshet som är högst i Europa, importera hundratusen arbetslösa varav många muslimer från MENA-länderna och där många av isht somalierna är analfabeter, och islamister, är ... snällt. Bamsesnällt.
Jag var under större delen av mitt vuxna liv så snäll. För mig var det en kristen sak: Den person ELLER den kultur som förgås pga sin snällhet KOMMER att återuppstå i ny och skönare gestalt. Och allt måste ha ett slut. Även Sverige "as we know it".
Nu nalkas en fläkt av detta slut, och jag har ändrat mig.
Så kan det gå.
Pappan
Konsekvens och empati går att förena. Konsekvens och medmänsklighet.
Sen är poängen med invandring och alla migration i praktiken alltid arbetslöshet. Så var det för svenskarna som flyttade till USA och smålänningar som flyttade till Skåne på 1800-talet. Det är inget argument i sig.
Däremot har vi alldeles för friskt och naivt tagit in folk som är kriminella eller radikala fundamentalister (även om detta är en minoritet av de som kommer). Det är dumsnällt och naivt. Speciellt eftersom det går att minska invandringen av dessa genom konsekvent avståndstagande till detta redan vid gränsen och på andra sidan gränsen.