När universum pekar... (Slumpfundering...)
Slumpfundering...
Det kallas slumpen ibland... Andra kallar det Gud eller ödet eller naturlagarna. Kärt barn har många namn!
Med åren har jag lärt mig att se efter lite extra noga när det "slumpat" sig så att någonting speciellt sker ovanligt ofta vid en speciell tidpunkt. Ni har alla varit med om det. Först tänker du på en släkting, som du inte pratat med på ett tag, sen "råkar" du se ett gammalt brev från denne och just då ringer han eller hon och ni pratas vid för första gången på tre år! Känner ni igen er? Klart ni gör, eller hur!
Eller som när en väninna till mig plötsligt träffar en som hon velat ha som andlig vägledare ett långt tag på alla möjliga ställen under en kort tid...
Eller som när jag först stötte på Paolo Coelhos böcker. Jag funderade och ville hitta en bok som kunde ge mig inspiration att ta mig ur en kris. jag tänkte då på nobelpristagaren Coetzee. Skulle köpa nån bok av honom och se hur han var och tog Coelhos bok alkemisten istället av misstag (jag trodde de var samma person!!). Sen visar det sig att just Coelhos böcker var den inspiration jag behövde! (Coelho delar förresten min syn på dessa slumptillfällen som jag pratar om, dessa "heliga ögonblick"...)
Eller som när jag 1994 satt på ett tåg och funderade över skapandekriser hos konstnärer och själv var i en kris och var olycklligt förälskad("jag kan inte ge andra människor råd, tänkte jag, jag är ganska värdelös..."). jag läste Shakespeare. Då sätter en sig på den enda lediga platsen, den framför mig. Det var en person i kris som läste en bok om konstnärers skapandekriser (!). Vi pratar om Shakespeare och konst och idéer... Han var en psykoterapeut och författare i kris visade det sig (vet inte vem det var än idag). Efter samtalet visste jag att jag kan inspirera människor och hjälpa folk ur kriser, min lycka är återställd och mannen lämnar tåget för att fortsätta till Växjö fullständigt bubblande av glädje... "Ja, jag ska gå på Nationalmuseum, ska lära känna lite konstnärer, ska läsa Shakepeare, tack, tack..."
Några kallar det Guds hand, andra universums ordning, andra ödet, vissa påpekar att det rent matematiskt är möjligt och att det är slumpen. Kärt barn har många namn!
Jag har iallafall lärt mig hålla koll på dessa slumptillfällen. Kanske är det universums ordning, ett sätt att visa på något som man borde göra just då? Rent matematiskt är jag inte dummare än att jag vet att det skulle kunna vara slumpen också. men det spelar ingen roll. Är det slumpen så vet jag iallafall att slumpen på detta sätt visar nya vägar för mig. Det är alltid bra för en människa att kasta sig in i nya saker och möta nya utmaningar.
Ibland väljer jag att ignorera slumpen/Gud/universum... Vi har alla ett fritt val!
Som när jag slutade som journalist. Då, nästan ett år senare efteråt, träffade jag på en person som slutat som det innan jag fyra gånger på kort tid. Vi hade inte mötts mer än kanske en gång vartannat år innan dess. jag valde då att inte ta kontakten. Man kan göra så ibland. Jag VET att något stort hade kunnat ske om jag börjat umgås med denne men orkade inte just då!
Igår var jag med om ett sånt här heligt ögonblick igen. För första gången på två år besökte jag den underbara persiska restaurangen Hatam, i Stockholm. Och precis då jag kom dit började jag läsa ett nytt kapitel i Lars Gårdfeldts bok "Hatar Gud bögar?" Det var kapitlet om helgonet Josef. Den handlar om förföljda HBT-personer som är flyktingar och som avvisas i bland annat Sverige. Som exempel tar Gådfeldt upp den persiska (Iranska) transpersonen Kiann som fötts som flicka men som sökt leva ut sin identitet som man. Han förföljdes i Iran, hotades med döden och flydde till Sverige. Här sa Migrationsverket att han inte förföljdes i Iran och skulle utvisa honom till Iran igen. Då tog han sitt liv i maj 2004.
Enbart det var tillräckligt för att jag skulle reagera. men det var inte nog. Sen öppnade jag City när jag satt på T-banan och vad såg jag där... Jo en debattartikel om Kianns död. Det var årsdagen av hans död igår! Kusligt men definitivt universums sätt att säga något till mig. (Artikeln går inte att länka till men QX har skrivit om det också:http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4382 )
Vad säger universum? Vet inte riktigt... Dels antar jag att universum ville säga att mitt projekt att studera debatten kring HBT-personers rätt och argumenten MOT deras rätt är rätt spår för mig. Men jag har också beslutat att se om inte jag kan engagera mig på nåt sätt i frågan om rätten för HBT-personer som förföljs att stanna i EU.
/Torbjörn
Det kallas slumpen ibland... Andra kallar det Gud eller ödet eller naturlagarna. Kärt barn har många namn!
Med åren har jag lärt mig att se efter lite extra noga när det "slumpat" sig så att någonting speciellt sker ovanligt ofta vid en speciell tidpunkt. Ni har alla varit med om det. Först tänker du på en släkting, som du inte pratat med på ett tag, sen "råkar" du se ett gammalt brev från denne och just då ringer han eller hon och ni pratas vid för första gången på tre år! Känner ni igen er? Klart ni gör, eller hur!
Eller som när en väninna till mig plötsligt träffar en som hon velat ha som andlig vägledare ett långt tag på alla möjliga ställen under en kort tid...
Eller som när jag först stötte på Paolo Coelhos böcker. Jag funderade och ville hitta en bok som kunde ge mig inspiration att ta mig ur en kris. jag tänkte då på nobelpristagaren Coetzee. Skulle köpa nån bok av honom och se hur han var och tog Coelhos bok alkemisten istället av misstag (jag trodde de var samma person!!). Sen visar det sig att just Coelhos böcker var den inspiration jag behövde! (Coelho delar förresten min syn på dessa slumptillfällen som jag pratar om, dessa "heliga ögonblick"...)
Eller som när jag 1994 satt på ett tåg och funderade över skapandekriser hos konstnärer och själv var i en kris och var olycklligt förälskad("jag kan inte ge andra människor råd, tänkte jag, jag är ganska värdelös..."). jag läste Shakespeare. Då sätter en sig på den enda lediga platsen, den framför mig. Det var en person i kris som läste en bok om konstnärers skapandekriser (!). Vi pratar om Shakespeare och konst och idéer... Han var en psykoterapeut och författare i kris visade det sig (vet inte vem det var än idag). Efter samtalet visste jag att jag kan inspirera människor och hjälpa folk ur kriser, min lycka är återställd och mannen lämnar tåget för att fortsätta till Växjö fullständigt bubblande av glädje... "Ja, jag ska gå på Nationalmuseum, ska lära känna lite konstnärer, ska läsa Shakepeare, tack, tack..."
Några kallar det Guds hand, andra universums ordning, andra ödet, vissa påpekar att det rent matematiskt är möjligt och att det är slumpen. Kärt barn har många namn!
Jag har iallafall lärt mig hålla koll på dessa slumptillfällen. Kanske är det universums ordning, ett sätt att visa på något som man borde göra just då? Rent matematiskt är jag inte dummare än att jag vet att det skulle kunna vara slumpen också. men det spelar ingen roll. Är det slumpen så vet jag iallafall att slumpen på detta sätt visar nya vägar för mig. Det är alltid bra för en människa att kasta sig in i nya saker och möta nya utmaningar.
Ibland väljer jag att ignorera slumpen/Gud/universum... Vi har alla ett fritt val!
Som när jag slutade som journalist. Då, nästan ett år senare efteråt, träffade jag på en person som slutat som det innan jag fyra gånger på kort tid. Vi hade inte mötts mer än kanske en gång vartannat år innan dess. jag valde då att inte ta kontakten. Man kan göra så ibland. Jag VET att något stort hade kunnat ske om jag börjat umgås med denne men orkade inte just då!
Igår var jag med om ett sånt här heligt ögonblick igen. För första gången på två år besökte jag den underbara persiska restaurangen Hatam, i Stockholm. Och precis då jag kom dit började jag läsa ett nytt kapitel i Lars Gårdfeldts bok "Hatar Gud bögar?" Det var kapitlet om helgonet Josef. Den handlar om förföljda HBT-personer som är flyktingar och som avvisas i bland annat Sverige. Som exempel tar Gådfeldt upp den persiska (Iranska) transpersonen Kiann som fötts som flicka men som sökt leva ut sin identitet som man. Han förföljdes i Iran, hotades med döden och flydde till Sverige. Här sa Migrationsverket att han inte förföljdes i Iran och skulle utvisa honom till Iran igen. Då tog han sitt liv i maj 2004.
Enbart det var tillräckligt för att jag skulle reagera. men det var inte nog. Sen öppnade jag City när jag satt på T-banan och vad såg jag där... Jo en debattartikel om Kianns död. Det var årsdagen av hans död igår! Kusligt men definitivt universums sätt att säga något till mig. (Artikeln går inte att länka till men QX har skrivit om det också:http://www.qx.se/nyheter/artikel.php?artikelid=4382 )
Vad säger universum? Vet inte riktigt... Dels antar jag att universum ville säga att mitt projekt att studera debatten kring HBT-personers rätt och argumenten MOT deras rätt är rätt spår för mig. Men jag har också beslutat att se om inte jag kan engagera mig på nåt sätt i frågan om rätten för HBT-personer som förföljs att stanna i EU.
/Torbjörn
Kommentarer
Trackback