Jerlerup

Det mänskliga sinnet är otroligt!

Det rymmer så enormt mycket. Känslor, tankar, minnen och medvetanden... Ibland undrar jag om inte psykologin som vetenskap bara befinner sig på randen till ett enormt universum av vetenskapliga upptäckter som står att göra framöver.

Jag har läst en del rapporter på nätet om placebo nyligen. Placeboeffekten, eller sockerpiller effekten, betyder att om man ger en grupp männikskor sockerpiller och säger att det är mediciner upplever de sig friskare av sockerpillerna. Vid "blindtester" med en grupp som får sockerpiller, en grupp som får smärtstillande medicin och en grupp som får inget upplever sockerpillergruppen och medicingruppen att de mår bättre om de har smärta.

Och effekten av denna tro på pillerna är inte liten. Smärtan minskar 20 - 30% har man sett i studier. 30 - 40% av cancerpatienter som får en placeboeffekt i form av piller lever längre än en kontrollgrupp utan pillerna!!!!

Men effekten är större än så. Jag jobbar inom vården. Om en pensionär ger upp och bestämmer sig för att dö så är oftast den personen död inom kort tid, medan en svårt sjuk som regel lever MYCKET längre då de tror de kan och VILL bli friska, än om de inte gör det. Ja, de kan t.o.m bli friska på kuppen!!!

En f.d. vän till mig hade en norsk vän som enligt den samlade medicinska expertisen skulle dö efter fyra månader. han levde sex år efter det enbart på sin VILJA!

Min poäng med denna beskrivning är att säga att här har vi en effekt som gör människor 20 - 40% friskare (enligt mätningar) vid enbart placeboeffekt levererad av piller, och som förmår folk att leva längre SOM REGEL inom vården som helhet och vården ägnar nästan NOLL energi för att utforska denna effekt. Nästan NOLL i att vetenskapligt studera hur man får folk att tända livsgnistan inom sig genom ren ttro och viljestyrka så de lever längre!

De enda som utforskar den är alternativa rörelser. Och, ja, här finns mycket som är konstigt, men också enormt mycket bra.

Varför kan man inte satsa både på den psykologiska effekten av tro, hopp och vilja och modern läkevetenskap? Kombinationen av de två borde väl vara dynamit?

Jag ställer mig dessa frågor just nu. Jag studerar i helsingborg för att bli regressionsterapeut och samtalsterapeut. Jag är faktiskt nere i Skåne just nu för det. Och jag fasar över hur skolpsykologin ser ner på regressioner som nån sorts "flum".

Vad är då regressioner? Väldigt förenklat kan man säga att det är djupmeditationer/lätta hypnoser som man gör på en klient och får denne att slappa av så mycket att ett flöde av inre bilder kan komma fram, på olika sätt. Även riktig hypnos används av en del, men i den form av regression jag studerar är klienten fullt medvetande och i ständig dialog med terapeuten om vad som händer. Flödet av bilder kan leda till bilder av sånt man uppfattar som tidigare liv, eller återuppväcka barndomsminnen eller bilder av hur det är att vara djur, etc...

Poängen är att ALLA de bilder sinnena framkallar har relevans till personens historia. Det är som en sorts medveten dröm med bilder som följer mönster från livet väldigt tydligt! Det spelar alltså ingen roll om klienten tror på reinkarnation och att är med om ett tidigare liv (vid ex en bild bakåt i tiden) eftersom det avgörande ändå är vad bilden betyder för människan.

Och det är helt fascinerande vilka bilder som kan komma fram och hur levande och INTENSIVT för alla sinnena man upplever saker och ting!

Idag testade vi en sorts upplevelseregression (som inte i första hand är terapeutisk, andra är det). Igår var jag "terapeuten" och gjorde det på en kvinna som gick igenom allt möjligt. Úpplevde hur det var att vara sandkorn, solen, en zebra, en insekt med horn och alltet! Idag var det min tur och jag gick ner i djupmeditation och såg först... en sköldpadda. Och jag VAR sköldpaddan. Mer intensivt än man kan uppleva att man är något i en dröm upplevde jag hur det är att simma, att ha en sköld på huvudet, att se solen nerifrån havets botten. Fantastiskt! Sen blev jag fiskmås. Och jag flög. Sen kom tankar och känslor om att jag var iller, en insekt och... en utter! Känslan av att simma i en bassäng i ett zoo med de fantastiska blåa kakelväggarna var ENORM! Sist var jag en pytteinsekt som levde i en svamp och UNDER en svamp och jag var så liten att svampen var min himmel!

För två månader sen, vid sista utbildningstillfället, såg jag mig själv i min farmors hus då jag var fyra år och jag VAR verkligen fyra år. Då minns jag exempelvis farmors vårta på hakan med de två stråna...

Poängen med min utbildning är att lära mig använda detta flöde av bilder i terapeutiskt syfte hos klienter.

Min egen nyfikenhet säger mig att det här finns ett helt universum att utforska! Och kanske en möjlighet att få igång en dialog med den etablerade psykologin. Psykodraman innehåller ju en hel del av det som regressioner innehåller, exempelvis. Aspekter av regressionerna används redan, men regressionerna som helhet ser man ner på.

Jag har redan gjort stora insikter i hur jag själv fungerar...

Jag ska nu börja skriva mer om mitt utforskande av mitt inre universum. Mer följer någon annan dag.

/T