Nationaldagen och invandrarna!
Vilken slutsats kan man dra av detta?
Detta, bäste Jerlerup, ÄR ett intressant dilemma och något som antingen kan bli djupt problematiskt ELLER en källa till sämja och kraft.
Ty så är det: osvenskt att framhålla det egna, att hävda sin särart. Vilket innebär att det specifikt svenska ideligen riskerar att osynliggöra sig och ockuperas av andra, robustare kulturer.
Jag minns när skinnhuvena kom. Rakade skallar, bombarjackor och svenska flaggor. Brölande och, för min smak, djupt osmakliga. Men framför allt osvenska. Jag gjorde det aldrtig men hade god lust att gå fram till en klunga och säga det rakt ut: den stil ni odlar, pojkar, är djupt osvensk: den är engelsk! Ni har bara bytt ut flaggan. Men, goda gossar, ett land är inte bara en flagga. Det är en stil, en anda, ett öde och en själ som skiljer sig från andra länders öden och själar lika mycket som två individers öden och själar skiljer sig från varandra. Vill ni värna om det svenska, GÖR då det, på riktigt! LÄR er vad svenskt är! Förverkliga det svenska inom er och resten skall ge sig själv!
Nå, sådär kunde jag hålla på, i huvet, men tordes nog aldrig göra det i praktiken. Fast inte bara ur feghet eller rädsla att åka på en propp. Utan även ut samvetets gnagande insikt i att vem är jag att kritisera och tala om för andra vad de skall göra och hur det skall gå till! Har jag själv förverkligat svenskheten inom mig, kanske? Har jag ens läst min Rydberg ordentligt? KÄNNER JAG HEIMDALL INOM MIG?
Så jag fick ge mig bakläxa.
Detta var på 1990-talet och läxan är väl aldrig fullgjord men åtminstone ordentligt påbörjad. och jag inser nu att det VISST finns ett behov av en hårdhet som är svensk, och att det där skira, subtila, sensibla, naturnära och aningsfulla svenska och jag älskar och vördar faktiskt har behov av en hård och sträng väktare också. Ja, med fornsvenska termer är detta just Heimdall - livsrummets upplysande väktare!
Så i dessa tider, när vårt land på sätt och vis genom lömska landsförrädare på beslutsfattande och inflytelserika positioner öppnats för HORDER av människor från kulturer som inte har minsta beröring ens med våra grannars grannar, och alltså inte har den minsta naturliga möjlighet att förstå, än mindre förnimma, den där specifikt svenska kvaliteten, då kan en nationaldag och vidhängande nationalism vara alldeles nödvändig som en identifikationspukt. Ytterst sett symboliserad, förkroppsligad, av något så ohäftigt och omodernt som kungahuset!
DÄR har vi något att samlas kring, hög och låg, gammalsvensk och nysvensk, bildad och obildad!
Dan Andersson och Selma Lagerlöf i all ära men det de har att ge måste först få en mottaglig själsjordmån i "de nyanlända" (ah, dessa olidliga eufemismer!) och det lär ta några generationer av blod, svett och tårar. Från DERAS sida.
Varsin kolonilott skulle ge dem en chans att åtminstone börja omformateras och informeras, på energinivå, om vad Sverige är, har varit och vill bli. INGET kan ersätta rent och hederligt arbete med jorden när det gäller sånt. Odling, djurhushållning, gruvarbete -- vad som helst, bara det är fysiskt förädlingsarbete på svensk natur.
Antingen det eller en enkel biljett tillbaka till MENA. Det är en kur jag tror på.
Pappan
Ständigt detta snack om "ghetton"! Det finns inget bostadsområde i Sverige där inte naturen finns alldeles inpå knuten. Förorterna i nordöstra Göteborg är till exempel omgivna av fantastiskt vackra skogar och sjöar.
Om nu invandrarna har lobbat för ett firande på SVERIGES nationaldag - var då deras tanke att man skulle fira det med sånger och danser från andra länder?! Eller är det undfallande och okunniga svenskar som inte vågar/vill bjuda på svenska sånger och danser?
Det kan bli en källa till sämja och kraft. Min förhoppning är att ÄKTA nationalister stannar upp och funderar lite över denna paradox!
Överhuvudtaget är naturen och kulturen här det som tillsammans med konsekvens och rakhet (och en vettigare ekonomisk politik) det som jag rekommenderar för att lösa problemen i förorterna.
Jag har mött många invandrare som tvingats bo i ghettot som berättar att deras genuina kärlek till Sverige fötts när de kommit ut i skogen, när de sett en liten röd stuga med vita knutar vid en sommarsjö, eller när de upptäckt glädjen i att åka skidor i svenska skogen.
Och detta, kan alla invandrare förstå.Det spelar ingen roll varifrån de kommer. Denna känsla för det genuint svenska kan födas i någon som vuxit upp i en slum i Zimbabwe eller på ett fält i Somalia.
Det borde ge HOPP åt en sann svensk att invandrarna drivit på nationaldagstanken, att de minsann inte skäms för den svenska flaggan eller att de börjat älska midsommaren och den svenska skogen!
Anonym. Det är nog undfallenhet och en känsla av att invandraren vill bjuda på det bästa från sin kultur. Många svenskar som flyttade till USA höll hårt på svenskheten och visade upp den av just den anledningen!
Men svenskarna som kom till USA hade ju en HELT annan situation! De kom till jungfrulig mark. De kom inte till ett bidragssystem. Välkomsthälsningen var "Arbeta eller dö - valet är ditt!", snarare än SFI osv. Och de kom inte från en mångkulturell krigszon, utan från ett fattigt Småland. Eller ok i VISSA fall kom de på sätt och vis från en mångkulturell problematik: när de hörde till religiösa grupper som ogillades av Statskyrkan.